Fan!!
Förr var jag alltid en sån som gillade att vara själv. Komma och gå som jag vill. Ingen som ska lägga sig i vad jag gör och inte gör. Ha mitt för mig själv och va allmänt fri. Älskade de. Var nog aldrig nån förhållande människa förut. Kan kanske annars bero på att jag har haft förmågan att träffa svin innan. Sånna som beter sig på ett sätt som ingen ska bete sig mot någon. Noll respekt och egoism av dess like. Vart med andra ord inte så bra behandlad alla gånger. Men de är lätt att va efter klok nu...

Men idag så längtar jag efter den där kärleken och närheten mer än någonsin. Har aldrig känt mig ensam på de sätt jag gör idag. Kommer jag någonsin träffa min Mr.Right? Har ju träffat en del underbara människor på min väg men tyvärr har då inte mina känslor fallit sig rätt. Är de så att jag bara faller för the bad boys?!  Kommer jag hitta den där drömprinsen? Visst jag har fallit för mina drömars kille men så som de är ibland så var de inte besvarat. Ja jag börjar undra när min tur ska komma, när jag ska få känna lycka. Den där lyckan alla andra och vänner pratar om. Vara med middagar, trippar och annat kul som ett par och att få vara "Vi", va "ett". Ser alla bara gullar och myser med varandra och ser allmänt lyckliga ut. Visst blir jag lycklig av att se hur andra är lyckliga, självklart! Men kan inte förneka att de svider som fan ibland, den där avunden att få se sådär lycklig ut. Så jag undrar igen när ska jag få uppleva den där känslan av att ha någon nära, känna trygghet och få vara älskad..?

Många frågor och många tankar...


(Foto Sara Hansen)